Villafrelser är humor med allvar, ibland bara allvar.

Vi tror alla att vi är så unika. Jag, du, hon, han, hen. Blir du förbannad över ordet hen kan du väl stänga ned och börja sura. Eller gör inte det. Du har säkert blivit arg och kränkt över resten av mina bilder också och sådant är rätt kul.

Kanske kan de få dig att tänka, vända och vrida och kanske, förhoppningsvis, ändra invanda tankegångar. Det är så vi utvecklas som människor, genom att vända på våra mentala

rutiner. Chocka oss själva ibland och byta riktning mot det okända. Vrida på tanken. Vrida många varv. Tänka runt, tänka bortom. Det kommer att göra oss gott.

Eller bara kliniskt galna.

Nåväl, var var jag. Unik! Vi tror alla att vi är unika varelser med unika tankar, unika liv och unika känslor. Så är inte fallet. Ursäkta att jag måste spräcka den bubblan. Vi är rätt lika. I alla fall i det stora hela. Och i det lilla. Det kanske är därför som man kan ta till sig mina tankar och funderingar som till slut blir Villfarelser. De är rätt allmängiltiga, men allmängiltiga på det hyfsat bästa sättet. Å andra sidan är det tydligt att man kan uppfatta Villfarelser på olika sätt. Det är inte ovanligt att en bild kan mötas med skrattatillsdugråter-emojier men personligen ser jag bara en gråt-emoji.

Men! Jag är inte den som tänker berätta hur den enskilde betraktaren ska uppfatta Villfarelserna. Det är inte mitt jobb.

Det är ditt.

Ejängkligen var det nog ingen slump att jag började med Villfarelser. Min fascination över gamla bilder har följt med mig sedan jag var väldigt liten. Ge mig en journalfilm och jag sitter som uppslukad. Nu som då. Det är alltid samma frågor som jag ställer mig. Frågor om död. Det låter sjukt men så är det. “Vad blev det av den där hästen?”, “Finns det något, om än litet, kvar av hens kropp idag?” Sådana frågor. Nej, det är inte bara död. Jag tänker på andra saker också.

Men mycket död.

Och sprit. Och fan och jävlar. Och jobbiga saker. Och vad som händer med oss som människor. Vad gör vi i livet och vad gör vi inte och vad borde vi göra.

Nu blev det allvarligt, men “Humor med jävligt mycket allvar” är och har alltid varit parollen som genomsyrat Villfarelser.

Ibland är det faktiskt bara allvar. Väldigt, väldigt mycket allvar. Jag gillar humor som får skrattet att fastna i halsen. Eller i alla fall humor där man får sig en rejäl tankeställare. Då anser jag att jag lyckats.

Humorn har alltid funnits i mitt liv. Vet inte om jag är så rolig men jag tänker roligt. Jag är kul i mitt huvud. Detta, Villfarelser, är ett sätt att få ut det där som finns i mitt huvud. Det som ibland gör mig förvånad är hur enkelt texterna kommer ut när jag tittar på en bild. Som om bilden ville säga mig något. Eller jag ville säga bilden något. I perioden för “Krama mig hårt din jävel” har jag arbetat med bilden och satt text efter den. Detta gör att bilden kommer väldigt mycket i fokus. Annars jobbar jag tvärtom med texterna först och hittar sedan en passande bild. Jag är nog ute efter att texten ska kunna stå för sig själv utan bild men att fullfölja detta är ett annat projekt.

Kanske i framtiden.

Eller inte.

/Mathias Leclér

 

 

 

Drift & produktion: Wikinggruppen

Produkten har blivit tillagd i varukorgen